Calle skaffade sin första retriever 1982 och Cinna 1984. Våra första retrievers var av rasen Flatcoat. De användes både vid jakt, Calle 
jagade själv och Cinna deltog vid jakt som hundförare, och på jaktprov.

Nu, nästan 30 år senare, har vi samlat på oss en del erfarenheter av retrievern som apportör och även en del om spanieljakt.

Ett relativt stort antal hundar senare, har ett “träningstänk” börjat ta form i våra huvuden. Vi baserar detta på de hundar vi mött och som vi möter idag, både egna och andras. Vi deltar själva varje säsong på
kurser och träningar för att hela tiden utvecklas som hundförare. Vi har förmånen att döma en del inofficiella retrieverprov och workingtester
samt även arrangera olika typer av retrieverprov och tävlingar. 
Att delta med våra hundar på de olika provformerna som erbjuds upplever vi som nödvändigt och utvecklande

Cinna har under många år agerat som avkommebeskrivare i 
FlatCoated retrieverklubben.

Den träningsfilosofi som hos oss växt fram under åren, bygger på att hunden inte har något utvecklat logiskt tänkande utan agerar utifrån 
de bilder/erfarenheter hunden bär med sig. Samt vikten av att definiera inlärnings- respektive kravfaserna i hundarnas utbildning, att hitta balansen mellan uppmuntran och krav som passar den enskilda individen.

Vi tror att det är svårt att gradera vad som är viktigast när det gäller träning av retriever som apportörer. Men något som vi ser som det viktigaste är att ha en hund med de, för uppgiften, rätta anlagen. 
Vi söker och prioriterar samt definierar retrieverns anlag såsom:

• Jaktlust: hundens medfödda vilja att jaga, söka, jobba för att
  finna apporteringsobjekt.

• Följsamhet: hundens medfödda vilja att vara till lags, att samarbete med sin förare.

• Spontan apportör: hundens medfödda vilja att ta upp och bära. En hund med denna egenskap på plats behöver aldrig läras att ta olika typer av apporteringsobjekt, den tar allt från början.

• Motor: hundens egen motor/drivkraft, den ska vara stark både psykiskt och fysiskt. Hunden skall ha intensitet och stil i sitt sätt att arbeta.

• Koncentrationsförmåga: hunden skall ha fokus på uppgiften, 
  inte på något annat. Det handlar även om intresse för olika typer
  av arbetsuppgifter.

• Markeringsförmåga: hundens sätt/förmåga att markera fallande objekt.

• Hundens förmåga att sortera bilder: vilket i och för sig hör ihop med fokuserings- och markeringsförmågan men är ändå värt att nämna separat.

Har man de rätta anlagen på plats är det sedan upp till föraren att förvalta dessa anlag på bästa sätt. Alla hundar är unika individer, det
som fungerar på den ena kanske inte alltid fungerar på den andra. 
Men i det stora hela tror vi att man kan ha liknande ramar när det 
gäller apporteringsträning med denna typ av hund.

Relationen mellan hund och förare är en av de grundstenar vi värdesätter högt. Vi tror att det är viktigt att få ledarskapet klargjort tidigt i relation till sin hund/valp. Detta handlar ofta om förarens förmåga att skapa en balanserad relation till sin hund som präglas av hur föraren ser på benämningen “ledarskap”. Icke att förglömma är förarens känsla för sin hund och för det de presterar tillsammans. 

Den optimala relationen, mellan en hund och dess förare, bör präglas av:

• Förtroende och respekt.

• Tydlighet, undvik dubbla budskap.

• Var här och nu.

• Att i sitt hundhållande inte bli arg och frustrerad utan 
  att bara sträva efter tydlighet och konsekvens.

Fniss i leden

Koncentration